Att bli förälder innebär att ge upp en del av mitt ego till förmån för en annan människa. Att under många år framåt tänka på vad som är barnets bästa före mitt eget bästa. Att se till någon annans behov. Inte för att jag kommer tjäna på det. Inte för att mitt barn en dag ska säga; ”Tack för allt du gjort för mig”. Utan för att det helt enkelt är den skyldighet jag har som förälder.
Jag brukar tänka att jag får låna mina barn några år av deras liv. Hela konceptet bygger ju på att de ska bli mindre och mindre beroende av mig. Att de ska vilja ha mindre och mindre goda råd av mig och bli mer och mer självständiga. Att de ska bli vuxna och lämna mig. Jag minns att jag snuddade vid denna tanke när jag just blivit mamma och höll mitt lilla spädbarn intill mig. Vilken fruktansvärd tanke det var just då, att hon skulle vilja vara utan mig någon gång i framtiden. Att hon inte alltid skulle vara helt beroende av mig.
Att låna mina barn i några år. Den tanken har hjälpt mig att hålla fokus i perioder när jag blivit uppslukad av föräldrarollen. Jag äger inte mina barn. De har inte valt mig. De har egentligen inga skyldigheter alls att älska mig. Men jag har skyldighet att älska dem eftersom jag är föräldern. Min uppgift är att älska, lotsa, sätta gränser och rusta dem för vuxenvärlden så gott jag kan under de år jag får låna dem. Min uppgift är att hjälpa dem att bli så trygga och stabila som möjligt så de kan gå ut i världen och följa sina drömmar.
Att vara förälder är ett hårt jobb. Det kräver både tålamod och klokhet. Det kan vara smärtsamt. Men det är också helt fantastiskt. Det skänker mycket glädje. Det är stor en förmån och en ynnest att få se sina barn växa och att få låna dem några år av deras liv.
Ester Hellström
