Att känna efter eller inte? Så enkelt och ändå så svårt. Innan pandemin drabbade oss var den allmänna känslan att vi var starka om vi gick till arbetet med en förkylning i kroppen. Vi tog en värktablett, åkte till arbetet och kände inte efter så mycket. Sedan kom pandemin och förutsättningarna förändrades över en natt. Vi uppmanades att känna efter. Inte att känna efter en aning utan att känna efter rejält tills vi kunde ana ett uns av halsont. Om vi kände något litet i kroppen uppmanades vi att stanna hemma. Vi hjälptes åt och gjorde allt vi kunde för att få stopp på smittspridningen.
Vad fick då pandemin för konsekvenser gällande detta att känna efter? Både bra och dåliga enligt mig. Att stanna hemma när vi är sjuka hör väl egentligen till vanligt sunt förnuft. Det kanske vi faktiskt lärde oss. Men att bli allt för uppmärksamma på våra kroppar och att känna efter på minsta lilla symptom kan vara en farlig väg att gå. Det är inte ovanligt att den typen av fokus och uppmärksamhet leder till någon form av hälsoångest. Vi kan hamna i ett ekorrhjul som är svårt att bryta. Hälsoångest leder ofta till ett enormt lidande för den som drabbas. Det leder ofta till att vi undviker sådant som egentligen är bra för oss och det leder ofta till att våra nära relationer kommer i kläm. Det kan vara skamfyllt och svårt att prata om.
Kan det vara så att fler människor drabbats av hälsoångest under och efter pandemin, just för att vi uppmanats att känna efter och lyssna in kroppens signaler i så stor omfattning? Kan det vara så att detta är en negativ konsekvens av pandemin?
Ester Hellström
