Alla människor har rädslor. Om vi verkligen tänker efter så har vi alla våra rädslor och företeelser som vi undviker för att det väcker obehag i oss. Det kan vara höga höjder, trånga utrymmen, spindlar, att tala inför folk eller att göra fel. Vissa rädslor kan få finnas där och har inte så stor inverkan på våra liv. Vissa rädslor är dock begränsande och leder till att vi undviker att göra saker som skulle kunna skänka oss glädje i livet. Jag möter många modiga människor i samtal som arbetar hårt för att möta sina rädslor. Jag började fundera kring mina egna rädslor. Vad är jag rädd för? Vad väcker obehag hos mig? Jag insåg att en av de sakerna som jag drar mig för är ensamhet och tystnad. Jag vet inte riktigt varför men jag vet att tystnad, lugn och ensamhet är något jag gärna undviker.
Det var därför jag bestämde mig för att tälta ensam en natt i juli. Inte för att jag är särskilt mycket av en friluftsmänniska. Inte för att mitt mål är att bli en annan människa än den jag är. Jag gjorde det för att jag inte vill vara rädd för ensamhet och tystnad. Jag vill inte begränsas av mina rädslor.
Att tälta ensam en natt i juli var inte alls särskilt obehagligt. Jag var ensam och det var tyst och tystnaden och ensamheten var ovan och obekväm, det måste jag erkänna. Men den var allt annat än obehaglig. Att somna ihopkurad i den varma sovsäcken, att ta ett morgondopp i den närliggande sjön, att dricka kaffe vid en öppen eld. Det var vilsamt, vackert och faktiskt ganska så behagligt.
Ester Hellström
